Vem är Uffe?

   Med detta års sista blogg vill jag låta er bloggläsare få lära känna mig, författaren till boken om Sveriges första världsomsegling, lite bättre. Vissa av er vet säkert vem jag är och känner mig bra, men jag tror nog att en hel del av er bara känner mig till namnet. Det är alltså dags för en presentation här på 2020 års sista dag!

   Vi börjar väl från början. Jag föddes i Osby i norra Skåne. Mina föräldrar, jag och min bror bodde här ett par år innan flyttlasset gick till Älmhult i södra Småland. Min pappa var tandläkare och hade under dessa år olika tjänster inom kommun och hos andra tandläkare. 1967 flyttade vi till Ystad och här bodde sen mina föräldrar i alla år. Min barndom och skolgång tillbringades alltså till allra största delen i Ystad. Här började jag tidigt spela både fotboll och bordtennis, och var ofta iväg på träningar och matcher. Idrottsintresset och glädjen att motionera och vara ute i naturen har följt med mig i alla år. Tidigt blev också musik en stor del av livet. Jag började som så många andra att spela blockflöjt, men sen blev det även pianospelning i flera år. Men intresset för musik tog sig tidigt mer uttryck i dåtidens pop- och rockmusik. Jag följde topplistor och olika hitlåtars vägar upp och ner. Intresset har fortsatt fram i alla år med nya upptäckter inom olika genrer. 1982 såg jag min första konsert och det var Rolling Stones på Ullevi i Göteborg. Antalet konserter har blivit många under årens lopp, med Bruce Springsteen som toppartist. Han har jag sett tio gånger! Under mitt vuxna liv efter flytten hemifrån har jag bott i följande städer i tur och ordning - Lund, Linköping, Malmö, Ystad, Malmö, Ystad. Talesättet att man alltid återvänder hem stämmer ju!

   Varifrån och när kom då mitt stora historieintresse som nu lett fram till denna bok? Släktforskning är en gren i mitt historieträd. Tidigt började jag lyssna på de vuxnas olika berättelser om tiden förr. Som pojke var det perfekt att bara sitta och lyssna på de vuxnas berättelser om fester och äventyr för längesedan. Namn och händelser svepte snabbt förbi, men jag snappade efterhand upp mer och mer. Namn och datum blev till en person, och personen växte med olika berättelser. När tonåren kom fick jag mer struktur kring mina anfäder och började också snart skriva ner namn och datum. Allt blommade ut när jag dök ner i kyrkoböckerna i mitten av 80-talet. Intresset för att släktforska har sedan dess bara fortsatt. Idag går det att sitta hemma på kammaren och släktforska rakt ner i kyrkoböckerna på datorn. En fantastisk utveckling! Genom forskning i originalkällorna får man en glimt av en annan tid. Om det sen rör sig om 16-17 - eller 1800-talet spelar ingen roll. Man får ändå en bild av dåtidens samhälle och liv genom namnskick, dödsålder, sjukdomar, titlar och arbete och mycket mer. Genom släktforskningen fick jag för första gånger kontakt med riktigt arkivmaterial.

   Den andra grenen i historieträdet handlar om vägen in i historien från alla nyheter och händelser i samtiden. Mina föräldrar var storkonsumenter av olika medier under min uppväxt. Det var morgontidningar och kvällstidningar, och sen naturligtvis både rapport och aktuellt på kvällen framför TV:n. Det var klart att jag själv blev likadan efterhand! Mitt stora intresse för politik och samhällsfrågor kan sägas ha börjat runt 1970. Vietnamkriget var i full gång och det svepte förbi efter barnprogram och ungdomsserier. Då och då satt man där framför nyheterna innan läggdags och såg allting som hände i världen. När Watergateskandalen briserade i början av 70-talet var jag runt tio år, och kunde utan problem följa med i turerna kring Nixons hemliga handlingar. Vid samma tid drabbades Västtyskland av flera terroristattentat utförda av Baader-Meinhof ligan. Intresset för utländska händelser oavsett om det rörde terrorism eller politiska affärer grundfästes redan då. I Sverige var de politiska samhällsfrågorna lika brännande. Frågan om kärnkraften hade börjat långt före folkomröstningen 1980, och 70-talskrisen kom rakt in i släkten genom sämre utgångspunkt för företag och oro för både inflation och räntor. Jag blev där och då själv intresserad av svensk politik. När valdagen kom inför valet 1976, vem satt inte där och skrev ner partiernas olika resultat i ett block om inte jag! Ganska snart blev intresset för nyheter och dagens händelser även ett intresse för dåtidens stora händelser som andra världskriget eller rösträttens införande i Sverige. Sakta men säkert växte kunskapen om äldre tider, och sakta men säkert ökade också intresset att veta mer och förstå bakgrund och orsaker till olika händelser. När Sovjetunionen upplöstes 1991 ville jag veta mer om ryska revolutionen, och när det 1989 var 200 år sedan franska revolutionen dök jag ner i böckerna för att veta mer om Ludvig XVI och Robespierre.

   Den tredje grenen i mitt historieträd är en utveckling av det stora intresse jag hade redan under gymnasietiden, nämligen universitetsstudierna i Lund. Historia var det första ämne jag läste. Jag var bara 21 år och framtiden låg framför mig. Examen och jobb låg långt fram, och jag tog tag i studierna med hull och hår. Grundkursen i historia följdes av fördjupningskurs i historia, för att sen följas av studier i framförallt statsvetenskap och etnologi. Jag kom bra igång med att skriva vetenskapliga uppsatser och kunde på mitt cv i slutet av 80-talet skriva betyg på 60:p nivå i dessa tre ämnen. Jag hade alltså möjlighet att kunna börja forska i alla dessa tre ämnen. Det var här i Lund jag blev sporrad och inspirerad att på allvar gå ner i de historiska källorna och utifrån materialet skriva och tolka. Åren i Lund tillsammans med vänner som också skrev och forskade fick mig att efter min lärarexamen 1991 tänka på olika projekt att fortsätta grotta ner mig i arkiven och skriva. Projektet kring Eugenies världsomsegling påbörjades 1995 - 1996.

   Hur fick jag kraft att genomföra detta projekt om Sveriges första världsomsegling i alla dessa år? Varför tog projektet så många år att genomföra? Varför gav jag aldrig upp? De enkla svaren är väl att jag i mig har en drivkraft och ett jäkla anamma att aldrig ge upp. I skolan satt jag där med läxorna och tragglade för jag ville kunna och ville förstå. Samma sak var det ibland under de mest mörka stunderna under processen när jag inte hittade vad jag ville på något arkiv, eller när skrivandet gick segt som en tröska. Jag deppade, höll upp några dagar eller veckor eller månader, men sen var det dags igen. Jag gav aldrig upp! Att min bok tog så lång tid att forska kring och skriva beror helt enkelt på att projektet egentligen ska ses som en avhandling jag skrivit helt på egen hand, och med tanke på att jag samtidigt i alla år haft ett heltidsarbete som lärare på gymnasiet är det inte så märkligt att det tagit många år. En sådan här bok med den mängden källor skriver man inte på en eftermiddag.

   Som slutkläm kan sägas, att hade jag haft fru och barn och villa och hund hade aldrig denna bok blivit skriven. Såren i själen över den egna familj jag aldrig fick kompenseras av att detta megaprojekt nu är i hamn. Sent i livet träffade jag till sist ändå min kärlek, och genom henne har jag fått en familj. Underbart!

Gott Nytt 2021!